1 månad, 1 vecka & 2 dagar... 25 Nov
Första Operationen
För 10 dagar sen fick jag reda på att jag skulle operera mig idag, torsdag den 25 november. Jag fick 2 st a-4 papper som det stog all information på, vart det låg, vad man skulle ha med sig, vilka tider man skulle äta och inte äta, hur man skulle få bort alla bakterier från håret och kroppen med mera. Det stog så mycket att jag hade glömmt det viktigaste. Igår kväll runt 19.00 (onsdag) ringde min mamma mig för att kolla om jag hade koll på allt. Hon fatta direkt att jag inte hade de, så de blev en liten utskällning. Jag hann ialla fall köpa bakteriedödande medel innan apoteket stängde, i hageby centrum. Så innan jag la mig dusha jag håret och kroppen två gånger.
Väckarklockan ringde kl 07.15 torsdag morgon, jag gick upp och direkt in i dushen. Tvätta håret och kroppen med descoutan elr va de heter exakt som de stog på bruksanvisningen. 07.45 gick jag mot bussen/spårvagnen på tom mage eftersom man inte fick äta något efter kl 00.00 på natten. Hoppa av 2an i söder där jag träffa min mamma, vi klev på 117 bussen som tog oss till Vrinnevisjukhuset.
Väl inne i sjukhuset gick vi till "informationen". Tanten berättade vart vi skulle gå för att anmäla mig. Efter det tog vi hissen upp till plan 2 och in i väntsalen där de satt en äldre man och en äldre dam. Jag satte mig medans mamma vänta på att någon skulle komma till den andra anmälningen. När jag satt där så såg jag en person med roligaste kläderna hahahha!! Inombords dog jag av garv aso! Vid 09.00 kom det en undersköterska. Hon bad mig o mamma följa med in till ett rum, undersköterskan börja ge mig gröna kläder o strumper. Jag bha
"Oh Shiit".
O när jag hade fått allt.... eller de jag trodde va allt kom hon med ett per vita kalsonger. Aso knaas, jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta! Började byta om till sjukhuskläderna sen la jag mina kläder i ett skåp. Mamma fick också ett par kläder men hennes var i alla fall finare än mina. Efter att vi bytt om fick vi vänta i ett ganska soft väntrum. Med sköna fötöljer och en bandspelare som JAG hade kontrollen över. Så jag pumpa musiken medans jag läste en bok som hetter nått med "Baladen om Maja & Roy" , den låg på 20 sidor som böcker ska ligga på!
En halvtimma gick och vi blev eskorterade till "The operationssalen". Helt insane, hade bara sett sånt shit på tv.
Stora slangar med olika färger, lampor och feta apparater. Röntgen apparaten som dom använde på mig för ca 1 månad sen var som en myra jämnfört med dom hära hiteck sakerna! Jag låg på bädden med min mamma sittandes brevid. Dom la en grej runt armen som pressades i 10-15 sekunder för att mäta blodtrycket eller nått.
Sen av med den och in med en nål i min vänstra arm. Nålen hade en grej på som dom stoppa in en slang i. Nu var de dax att söva mig. Jag kände ingenting, jag skojade med mamma genom och stänga ögonen, och sa typ " mamma jag håller på somna, yaaa". Men jag var inte ens trött, sen sa jag till mamma "te amo", allt de gjorde jag medvetet men efter det minns jag ingenting, nada!
Efteroperationen la dom mig en en sal där man ska "väckas". Då minns jag väldigt lite. Jag började vakna upp men börja också att skaka, mina, mina läppar darrade och jag börja bli riktigt våldsam. Mina ögon var stängda min hjärna gick på 20% men min kropp gick i 100%. Jag fick några lavetter av någon som sa "vakna, vakna" sen hörde jag att nån skrek "vi måste söva honom!", så jag sov till typ 16.00. Jag vakna 3 gånger efter det och fråga vart mamma var men jag var för trött för att hålla mig vaken, så somna jag igen..av mig själv såklart. Den tredje gången gången kom min mamma precis.
Hon hade väntat på mig i 6-7 timmar. Jag sa direkt att jag inte minns något. Hon fråga mig:
"vet du inte vad det sista du sa var?"
Jag bha:
"nae"
Hon log och sa:
" Det sista du sa va...Aurora "
Jag va fortfarande lite lullig men kunde inte tro det förrens ettag, jag var rädd att jag hade sagt nått annat! Men man kan inte lura sitt undermedvetande. När jag hade piggnat till lite började jag må illa, riktigt illa. Jag kännde mig yr och började spy. Finns inget äckligare än o spy! Dom ville att jag skulle tömma blåsan också. Men när jag gick på toa så kom de inget. Mamma gick o hämta en rullstol eftersom min balans var lika keff som bambi på hal is. Mamma hjälpte mig att byta om sedan tog vi taxi hem. Mina ögon var stängda men min hörsel var på. Ut från taxin och upp för traopporna, där var jag nära på ramla några gånger. Gick o la mig direkt!
Mamma sa att Aurora och Franco var på väg. Mina ögon var stängda fast öronen på, så jag hörde när dom kom. Fortfarande lullig men verkligen fett glad att Mi Corazon Aurora Contreras och Mi Hermanito Franko Moreno kom för att hälsa på. Efter ettag piggna kag äntligen till, då kunde jag delta i konversationen bättre o släppa mina keffa skämt. De konstigt hur vissa människor kan få en att må så bra. Ni som e min familj, ni ve vilka ni är blodsband eller inte! Ni är dom som e ljuset i mörkret, solen efter stormen, det gröna gräset efter vintern.
"Man kan ha 100-tals vänner i livet, men det är dom som finns där vid din sida oavsett vad...som är värda att älska"
För 10 dagar sen fick jag reda på att jag skulle operera mig idag, torsdag den 25 november. Jag fick 2 st a-4 papper som det stog all information på, vart det låg, vad man skulle ha med sig, vilka tider man skulle äta och inte äta, hur man skulle få bort alla bakterier från håret och kroppen med mera. Det stog så mycket att jag hade glömmt det viktigaste. Igår kväll runt 19.00 (onsdag) ringde min mamma mig för att kolla om jag hade koll på allt. Hon fatta direkt att jag inte hade de, så de blev en liten utskällning. Jag hann ialla fall köpa bakteriedödande medel innan apoteket stängde, i hageby centrum. Så innan jag la mig dusha jag håret och kroppen två gånger.
Väckarklockan ringde kl 07.15 torsdag morgon, jag gick upp och direkt in i dushen. Tvätta håret och kroppen med descoutan elr va de heter exakt som de stog på bruksanvisningen. 07.45 gick jag mot bussen/spårvagnen på tom mage eftersom man inte fick äta något efter kl 00.00 på natten. Hoppa av 2an i söder där jag träffa min mamma, vi klev på 117 bussen som tog oss till Vrinnevisjukhuset.
Väl inne i sjukhuset gick vi till "informationen". Tanten berättade vart vi skulle gå för att anmäla mig. Efter det tog vi hissen upp till plan 2 och in i väntsalen där de satt en äldre man och en äldre dam. Jag satte mig medans mamma vänta på att någon skulle komma till den andra anmälningen. När jag satt där så såg jag en person med roligaste kläderna hahahha!! Inombords dog jag av garv aso! Vid 09.00 kom det en undersköterska. Hon bad mig o mamma följa med in till ett rum, undersköterskan börja ge mig gröna kläder o strumper. Jag bha
"Oh Shiit".
O när jag hade fått allt.... eller de jag trodde va allt kom hon med ett per vita kalsonger. Aso knaas, jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta! Började byta om till sjukhuskläderna sen la jag mina kläder i ett skåp. Mamma fick också ett par kläder men hennes var i alla fall finare än mina. Efter att vi bytt om fick vi vänta i ett ganska soft väntrum. Med sköna fötöljer och en bandspelare som JAG hade kontrollen över. Så jag pumpa musiken medans jag läste en bok som hetter nått med "Baladen om Maja & Roy" , den låg på 20 sidor som böcker ska ligga på!
En halvtimma gick och vi blev eskorterade till "The operationssalen". Helt insane, hade bara sett sånt shit på tv.
Stora slangar med olika färger, lampor och feta apparater. Röntgen apparaten som dom använde på mig för ca 1 månad sen var som en myra jämnfört med dom hära hiteck sakerna! Jag låg på bädden med min mamma sittandes brevid. Dom la en grej runt armen som pressades i 10-15 sekunder för att mäta blodtrycket eller nått.
Sen av med den och in med en nål i min vänstra arm. Nålen hade en grej på som dom stoppa in en slang i. Nu var de dax att söva mig. Jag kände ingenting, jag skojade med mamma genom och stänga ögonen, och sa typ " mamma jag håller på somna, yaaa". Men jag var inte ens trött, sen sa jag till mamma "te amo", allt de gjorde jag medvetet men efter det minns jag ingenting, nada!
Efteroperationen la dom mig en en sal där man ska "väckas". Då minns jag väldigt lite. Jag började vakna upp men börja också att skaka, mina, mina läppar darrade och jag börja bli riktigt våldsam. Mina ögon var stängda min hjärna gick på 20% men min kropp gick i 100%. Jag fick några lavetter av någon som sa "vakna, vakna" sen hörde jag att nån skrek "vi måste söva honom!", så jag sov till typ 16.00. Jag vakna 3 gånger efter det och fråga vart mamma var men jag var för trött för att hålla mig vaken, så somna jag igen..av mig själv såklart. Den tredje gången gången kom min mamma precis.
Hon hade väntat på mig i 6-7 timmar. Jag sa direkt att jag inte minns något. Hon fråga mig:
"vet du inte vad det sista du sa var?"
Jag bha:
"nae"
Hon log och sa:
" Det sista du sa va...Aurora "
Jag va fortfarande lite lullig men kunde inte tro det förrens ettag, jag var rädd att jag hade sagt nått annat! Men man kan inte lura sitt undermedvetande. När jag hade piggnat till lite började jag må illa, riktigt illa. Jag kännde mig yr och började spy. Finns inget äckligare än o spy! Dom ville att jag skulle tömma blåsan också. Men när jag gick på toa så kom de inget. Mamma gick o hämta en rullstol eftersom min balans var lika keff som bambi på hal is. Mamma hjälpte mig att byta om sedan tog vi taxi hem. Mina ögon var stängda men min hörsel var på. Ut från taxin och upp för traopporna, där var jag nära på ramla några gånger. Gick o la mig direkt!
Mamma sa att Aurora och Franco var på väg. Mina ögon var stängda fast öronen på, så jag hörde när dom kom. Fortfarande lullig men verkligen fett glad att Mi Corazon Aurora Contreras och Mi Hermanito Franko Moreno kom för att hälsa på. Efter ettag piggna kag äntligen till, då kunde jag delta i konversationen bättre o släppa mina keffa skämt. De konstigt hur vissa människor kan få en att må så bra. Ni som e min familj, ni ve vilka ni är blodsband eller inte! Ni är dom som e ljuset i mörkret, solen efter stormen, det gröna gräset efter vintern.
"Man kan ha 100-tals vänner i livet, men det är dom som finns där vid din sida oavsett vad...som är värda att älska"
1 månad
Svullnaden börjar gå ner och idag fick jag veta datumet för Titthålsoperationen.
25 November ! (:
Tiden betyder mycket
23 dagar....Höstlovet
Den här veckan har vart riktigt underbar... Det går frammåt, jag kan stödja mer o mer på högra benet.
Jag har provat att gå med en krycka också, och de funkar bra!
Jag kan fortfarande inte ha benet rakt som det vänstra, utan måste ha det lite böjt. Jag jobbar på rörelsen men erkänner att jag har slarvat lite. Jag erkänner också att det inte är lika lätt o roligt som att va ute på plan med sin boll. Jag är inte lika hungrig som jag annars är.
Den här veckan har haft många riktigt bra stunder, stunder som kanske har gjort att jag glömmt övningarna, eller tagit dom i 2a hand.
Det har vart lov och jag har inte fått dom här 8 timmars sömn som jag annars försöker få.
Det har inte blivit den nyttigaste maten. Och det har heller inte blivit den 110 procentiga rehabiliteringsträningen.
Jag hoppas att jag kan lämna den här veckan bakom mej och verkligen börja på riktigt NU!
När det gäller rehabiliteringen förstås. De andra vill jag fortfarande minnas.
Jag var hos knäspeciallisten i onsdags, men han sa inget speciellt. Han tror ju också att det är korsbandet.
Han vill göra titthålsoperation också, men han kunde inte säga något datum, men att dom kommer skynda sej.
Så just nu är det bara att forsätta med övningarna och styrketräningen.
Det har gått 23 dagar, 23 rätt så snabba dagar. Än har jag inte kunnat gå till någon fotbollsplan.
Även om jag vill de, men de svårt att se andra spela. Men det måste jag komma över snart.
Inom fotbollen kommer det komma massor av oväntade saker, saker som man inte är beredd på, saker som får en att må dåligt, saker som får en att bli ledsen, saker som lämnar djupa spår eller skär upp gammla sår.
Det händer inte bara inom fotbollen utan också i det verkliga livet.
Det är små prov, som vi människor ställs emot och måste klara av.
Vi måste vara starka och tro på oss själva och inte vika ner oss.
Ju mer saker, ju mer utmaningar man klarar av här i livet, desto starkare blir man.
Det är inte enkelt, ingenting här i livet är enkelt. Men man måste göra det bästa av situationen och aldrig vika ner sig, aldrig. Man måste kämpa, vi måste klättra upp från hålet vi har ramlat i, vi måste klättra upp till bergets topp, och när vi väl är uppe på bergets topp kan vi se ner på våra problem, se ner på allt de dåliga som hänt o allt skit, sen kan man spotta ner på alla problemen och säga:
Nu kan jag klara av vad som helst!
Det ska iallafall jag göra, när jag har klarat detta prov.
För det här provet kommer jag att klara av. Varför....? Jo, för jag ska kämpa och jag tror på mej själv...
för jag heter:
Danny Ignacio Pincheira Castillo men kallas för Pinchi
I BELIVE!
Jag har provat att gå med en krycka också, och de funkar bra!
Jag kan fortfarande inte ha benet rakt som det vänstra, utan måste ha det lite böjt. Jag jobbar på rörelsen men erkänner att jag har slarvat lite. Jag erkänner också att det inte är lika lätt o roligt som att va ute på plan med sin boll. Jag är inte lika hungrig som jag annars är.
Den här veckan har haft många riktigt bra stunder, stunder som kanske har gjort att jag glömmt övningarna, eller tagit dom i 2a hand.
Det har vart lov och jag har inte fått dom här 8 timmars sömn som jag annars försöker få.
Det har inte blivit den nyttigaste maten. Och det har heller inte blivit den 110 procentiga rehabiliteringsträningen.
Jag hoppas att jag kan lämna den här veckan bakom mej och verkligen börja på riktigt NU!
När det gäller rehabiliteringen förstås. De andra vill jag fortfarande minnas.
Jag var hos knäspeciallisten i onsdags, men han sa inget speciellt. Han tror ju också att det är korsbandet.
Han vill göra titthålsoperation också, men han kunde inte säga något datum, men att dom kommer skynda sej.
Så just nu är det bara att forsätta med övningarna och styrketräningen.
Det har gått 23 dagar, 23 rätt så snabba dagar. Än har jag inte kunnat gå till någon fotbollsplan.
Även om jag vill de, men de svårt att se andra spela. Men det måste jag komma över snart.
Inom fotbollen kommer det komma massor av oväntade saker, saker som man inte är beredd på, saker som får en att må dåligt, saker som får en att bli ledsen, saker som lämnar djupa spår eller skär upp gammla sår.
Det händer inte bara inom fotbollen utan också i det verkliga livet.
Det är små prov, som vi människor ställs emot och måste klara av.
Vi måste vara starka och tro på oss själva och inte vika ner oss.
Ju mer saker, ju mer utmaningar man klarar av här i livet, desto starkare blir man.
Det är inte enkelt, ingenting här i livet är enkelt. Men man måste göra det bästa av situationen och aldrig vika ner sig, aldrig. Man måste kämpa, vi måste klättra upp från hålet vi har ramlat i, vi måste klättra upp till bergets topp, och när vi väl är uppe på bergets topp kan vi se ner på våra problem, se ner på allt de dåliga som hänt o allt skit, sen kan man spotta ner på alla problemen och säga:
Nu kan jag klara av vad som helst!
Det ska iallafall jag göra, när jag har klarat detta prov.
För det här provet kommer jag att klara av. Varför....? Jo, för jag ska kämpa och jag tror på mej själv...
för jag heter:
Danny Ignacio Pincheira Castillo men kallas för Pinchi
I BELIVE!
