pinchi

Idag kändes de som första steget på månen. Jag kunde ta ett steg utan kryckorna.
Detta är ett litet steg för Pinchi, men ett jättekliv för rehabiliteringen... hahaha nae skojar bara!
Men blev ganska glad för de och att de går framåt, baby steg o tålamod!

Sakta men säkert!

Idag vakna jag upp på ett ganska bra humör. Det va riktigt länge sen man vakna upp o veta att man har mamma ett rum brevid. Jag tog upp mina kryckor för att gå på toa men så fort jag satte mej upp på sängen så kom mami in o sa

 "Jag hörde dej allt".

Jag börja små garva lite. Mami frågade vad jag ville ha och började fixa frukost till mej direkt. Känner mej rätt så bortskämt ibland när man får allt serverat. Men jag kommer ge tillbaka allt som jag fått från min familj. Fast nu när jag tänker efter så kommer jag aldrig ens kunna komma i närheten av de som min familj har gett mej. Inte bara grejer utan stunder, roliga stunder o stunder av kärlek. Stunder o minnen vi delat som aldrig går i repris. Det är just det som gör dessa stunder speciella, att dom inte kommer tbx på just det sättet.

Drog till stan för att ta en fika med två bröder och en kurator. Har fått fett mycket problem i skolan.
Inget jag e glad över men måste kämpa där också. Tog en fet bakelse eftersom skulan betala lixom hahah!

När jag gick igenom stan med mina kryckor söligare än en snigel, fick jag syn på en tjej. Jag fick en så konstig kännsla i magen. Som någon slog till mej i magen, eller som att nån bara garva åt mej. Just den där tjejen som kom ut från affären hade jag små skrattat åt tidigare.När hon fick gå på krycker och hade svårt att gå med ena foten. Idag gick hon på moln, hon gick ut helt normalt och där kom jag med kryckorna som jag vet inte vad. Jag fick sån ångest, som att jag börja skratta åt mej själv. Det enda som kom upp var

 "skrattar bäst som skrattar sist", pinchi.

Ångrar det där aso, man ska aldrig snacca skit eller skratta åt andra.
På en månad, på en vecka, på en dag, på en timme eller på en enda sekund kan ens liv förändras. Vill be om förlåtelse igen till henne.. "/

Efter fikan fick jag skjuts av Katty till rehabkliniken där Tobbe vänta, Smedys sjukgymnast. Vi snacka och han gav mej några enkla
övningarn för rörelsen som jag skulle börja me. För en frisk människa utan några skador är det inte ens övningar. Men för mej va de riktigt jobbigt! Jag körde övningarna direkt när jag kom hem. Det var som sagt jobbigt men jag fortsatte o fortsatte. Tillslut kunde jag sträcka ut benet och böja benet lite mer. Så man kan säga att min rehab började Idag. Jag fick också tips på hur man ska gå med kryckor. Jag trodde det bara var att hoppa o se glad ut men nejnej. Man skulle ta lika långa steg med båda fötterna och längden på kryckorna satt heller inte så bra hahah shiet knaaas! Jag ska börja gå med högra benet men får absolut inte anstränga de. Det är mitt högra knä som har fuckats så jag skulle låtsas att de var knäcke bröd jag gick på, som inte
fick knäckas. Han sa också att efter en operation så tar det 6 månader tills man blir hel igen.
Och tills man får en operations tid kan det ta mellan 2 till 6 måndader. Han trodde på 3 månader. Så sammanlagt blir de ca 9 månader.

"Ju mer rehab du kör innan operationen desto snabbare blir du frisk efter operationen"

Om 2 veckor ska jag träffa en knäspeciallist som kommer att säga om jag ska operera eller inte.
Tror det skulle ta ca lika lång tid om man inte skulle opereras. Det var alltså det jag gjorde hos Tobbe idag, ska träffa honom igen om ca 1,5 veckor.

Jag snacka med mi hermanito franco idag på msn, han sa att jag skulle be till gud. Jag sa till han att jag inte kan be till gud längre, att jag inte har bett till gud på länge. Franco sa att han bad till gud varje kväll och att han skulle be för mej

"Jag tror på gud, men det känns som att han har svikit mej under min uppväxt"

Då sa franco att de aldrig e försent för nått och att gud alltid förlåter. Jag hoppas sa jag. Jag hoppas gud kommer lyssna på mig och på mina böner varje kväll. Hoppas han hjälper mej genom denna tid, så som min familj och vänner har gjort än så länge,hoppas.

Tro, hopp & kärlek

Försöker o inte tänka på de så mycket men det är inte så lätt att inte tänka på de.
Minns hur jag skrek av smärta och svor på spanska.
Då dommaren sa att han kunde ge mej ett gult kort för de jag sa på spanska.
Mannen jag ville döda han just då, vem fan bryr sej om vad jag slängde ut mej när smärtan var som värst.
Tror inte nån annan dommare skulle bry sej om de, ialla fall.
När jag ställde mej upp ville jag bara fortsätta spela, jag gick ut utanför sidlinjen och började jogga,
jogga för att få bort känningen i knät efter att den där feta smärtan hade lagt sig lite.
kom mamma o snacca me mej o fråga om hon skulle massera,
hon säger alltid så när jag får någon smäll eller skada haha så sköön! När jag fortsatte jogga lätt så kollade
jag lite då o då på Valeria o Aurora som satt på läktarbänken.
Dom hade kommit förr att se mej o mi hermanito Franco spela.
Mej fick dom se i ca 15 min totalt, bättre, spelade skit den matchen (när jag va på plan ). Sen så jogga jag till avbytarbänken för att lägga lite
liniment och tryck. Men det blev värre o värre ju kallare knät blev innuti. Efter ca 20 min kunnde jag inte gå.

Matchen var slut . När ale bar mig på ryggen till bilen gick vi förbi
tränarna. Min mamma o patrik blev ganska chockade att ingen fråga hur jag mådde eller vart jag hade ont. Själv vart jag inte chockad. Brydde mej inte så mycket, var bara irriterad på att jag inte kunde gå och att vi hade vunnit striden men förlorat hela fucking kriget, 4-3 vann vi med.
Men kom på en 3dje plats av 4. Ingen Juniorallsvenskan för mej eller våra 93er, fett fiasko aso!
Tkr synd om min bror franco som behövde den där serien o inte någon kass serie som juniorelite eller va dom heter, till nästa år.

Det var i söndags natt som jag drog till akuten
med katty ale o aurora för att kolla upp mitt knä och vad som egentligen va fel.
Min syster följde med mej in till receptionen för att berätta vad som hänt.
Han som tog imot oss va riktigt trevlig och rolig, Björn hette han. Jag o Aurora satte oss i vänrummet medans katty gick ut till sin pojkvän Alex Gonzales som har fobi för sjukhus eller nått hahah.

Dom ropa upp mitt namn ganska snabbt, jag o aurora följde efter sjuksköterskan in till ett rum.
Vi fick vänta en liten stund o så skulle vi byta rum till ett annat, vet inte varför.
Där inne fick vi vänta ettag, sjuksköterskansa också att jag inte fick äta nått. Sheeeet jag som hade
sett framemot att dricka läsken och äta kakorna som min syster hade packat ner för en låååång natt på akuten men nejnej. Hur som helst kom en annan sjuksköterska in.
Hon börja fifla med mitt knä, så fort hon rörde vid de så fick jag feett ont,
men hon var tvungen att känna på de o allt.

Hon skicka in mej till röntgen rummet och en stor fucking maskin börja ta massa bilder,
fatta inte hur dom kunde skapa såna grejer aso.
Efter de så gick vi till väntrummet för att vänta på att bilderna skulle komma,
de där e hitek brushan! De tog ganska lång tid, men tillslut kom en undersköterska o sa att vi skulle in till ett rum. Hon började fixa me massa grejer o bad mej ta av byxorna. SHieeeet! Jag la mej me en handuk o tshirt
sen börja hon förbereda massa grejer. Hon berätta att dom skulle tömma mitt knät på nått. Fatta inte vad, jag fråga henne om det skulle göra ont. Hon kolla på mej o sa med ett litet leende

"jag vill inte ljuga o säga att de inte gör ont".

Jag låg där som ett frågetecken tills jag tillslut fatta att
det skulle göra feeeet ont. Varför kunde hon inte bara säga säga

"Ja, de kommer göra ont".

Men nej hon ska börja med massa gåtor. Sen kom 2 läkare in för att börja tömmningen.
Jag var rädd och ja det vart inte bättre av att jag av ren nyfikenhet ville se vad dom höll i handen.
Jag ångra mej fett att jag kolla, för den där trubiga o långa nålen var inte o leka me.
Jag låg där helt spänd o ville bara att de skulle va klart snabbt.
Men när nålen gick igenom mitt skin och in ännu längre in igenom massa grejer så pallade jag inte.
Det gjorde så fucking ont, jag la handen på mitt ansikte för att hålla inne tårarna.
Aurora tog tag i min hand och jag tröck hennes hand som fan.
När nålen var inne i knät så fyllde dom sprutan med blod o ännu mer blod.
Sen tömmde dom sprutan och in me nålen igen. Shiet igen samma smärta. Efter det var klart vart jag glad och kände en lättnad men det var då jag fick reda på de.


Korsbandet.... det jag hade fruktat mest av allt var just det. När dom sa de kände jag en tomhet i kroppen,
min själ försvann, en klump i halsen kom och tårarna desamma. En stor bit av mitt liv var borta.
visste vad det innebar. Ingen fotboll ingen show ingenting.

Hur ska en soldat kunna kriga utan en fotboll ?

När allt var klart, lämna jag runmet med mina krycker, jag gick med huvvet nere och ut
genom alla dörrar som vi tagit när vi kommit dit. Jag satte mej i bilen och mina känslor gick ut över min syster. Hon fråga hur de gick o vad som hade hänt. Jag skrek på henne att hålla käften o satte mej i bilen.
Hon hade väntat i bilen i ca 2 timmar men ändå så lät jag mina känslor gå ut över henne.
Hon som jämt ställer upp i vårt o torrt. När jag kom hem o låg i sängen föll jag fler tårar.. vart skulle mitt liv ta vägen, hur skulle jag klara det här?


Det kändes tungt, riktigt tungt.