pinchi

Försöker o inte tänka på de så mycket men det är inte så lätt att inte tänka på de.
Minns hur jag skrek av smärta och svor på spanska.
Då dommaren sa att han kunde ge mej ett gult kort för de jag sa på spanska.
Mannen jag ville döda han just då, vem fan bryr sej om vad jag slängde ut mej när smärtan var som värst.
Tror inte nån annan dommare skulle bry sej om de, ialla fall.
När jag ställde mej upp ville jag bara fortsätta spela, jag gick ut utanför sidlinjen och började jogga,
jogga för att få bort känningen i knät efter att den där feta smärtan hade lagt sig lite.
kom mamma o snacca me mej o fråga om hon skulle massera,
hon säger alltid så när jag får någon smäll eller skada haha så sköön! När jag fortsatte jogga lätt så kollade
jag lite då o då på Valeria o Aurora som satt på läktarbänken.
Dom hade kommit förr att se mej o mi hermanito Franco spela.
Mej fick dom se i ca 15 min totalt, bättre, spelade skit den matchen (när jag va på plan ). Sen så jogga jag till avbytarbänken för att lägga lite
liniment och tryck. Men det blev värre o värre ju kallare knät blev innuti. Efter ca 20 min kunnde jag inte gå.

Matchen var slut . När ale bar mig på ryggen till bilen gick vi förbi
tränarna. Min mamma o patrik blev ganska chockade att ingen fråga hur jag mådde eller vart jag hade ont. Själv vart jag inte chockad. Brydde mej inte så mycket, var bara irriterad på att jag inte kunde gå och att vi hade vunnit striden men förlorat hela fucking kriget, 4-3 vann vi med.
Men kom på en 3dje plats av 4. Ingen Juniorallsvenskan för mej eller våra 93er, fett fiasko aso!
Tkr synd om min bror franco som behövde den där serien o inte någon kass serie som juniorelite eller va dom heter, till nästa år.

Det var i söndags natt som jag drog till akuten
med katty ale o aurora för att kolla upp mitt knä och vad som egentligen va fel.
Min syster följde med mej in till receptionen för att berätta vad som hänt.
Han som tog imot oss va riktigt trevlig och rolig, Björn hette han. Jag o Aurora satte oss i vänrummet medans katty gick ut till sin pojkvän Alex Gonzales som har fobi för sjukhus eller nått hahah.

Dom ropa upp mitt namn ganska snabbt, jag o aurora följde efter sjuksköterskan in till ett rum.
Vi fick vänta en liten stund o så skulle vi byta rum till ett annat, vet inte varför.
Där inne fick vi vänta ettag, sjuksköterskansa också att jag inte fick äta nått. Sheeeet jag som hade
sett framemot att dricka läsken och äta kakorna som min syster hade packat ner för en låååång natt på akuten men nejnej. Hur som helst kom en annan sjuksköterska in.
Hon börja fifla med mitt knä, så fort hon rörde vid de så fick jag feett ont,
men hon var tvungen att känna på de o allt.

Hon skicka in mej till röntgen rummet och en stor fucking maskin börja ta massa bilder,
fatta inte hur dom kunde skapa såna grejer aso.
Efter de så gick vi till väntrummet för att vänta på att bilderna skulle komma,
de där e hitek brushan! De tog ganska lång tid, men tillslut kom en undersköterska o sa att vi skulle in till ett rum. Hon började fixa me massa grejer o bad mej ta av byxorna. SHieeeet! Jag la mej me en handuk o tshirt
sen börja hon förbereda massa grejer. Hon berätta att dom skulle tömma mitt knät på nått. Fatta inte vad, jag fråga henne om det skulle göra ont. Hon kolla på mej o sa med ett litet leende

"jag vill inte ljuga o säga att de inte gör ont".

Jag låg där som ett frågetecken tills jag tillslut fatta att
det skulle göra feeeet ont. Varför kunde hon inte bara säga säga

"Ja, de kommer göra ont".

Men nej hon ska börja med massa gåtor. Sen kom 2 läkare in för att börja tömmningen.
Jag var rädd och ja det vart inte bättre av att jag av ren nyfikenhet ville se vad dom höll i handen.
Jag ångra mej fett att jag kolla, för den där trubiga o långa nålen var inte o leka me.
Jag låg där helt spänd o ville bara att de skulle va klart snabbt.
Men när nålen gick igenom mitt skin och in ännu längre in igenom massa grejer så pallade jag inte.
Det gjorde så fucking ont, jag la handen på mitt ansikte för att hålla inne tårarna.
Aurora tog tag i min hand och jag tröck hennes hand som fan.
När nålen var inne i knät så fyllde dom sprutan med blod o ännu mer blod.
Sen tömmde dom sprutan och in me nålen igen. Shiet igen samma smärta. Efter det var klart vart jag glad och kände en lättnad men det var då jag fick reda på de.


Korsbandet.... det jag hade fruktat mest av allt var just det. När dom sa de kände jag en tomhet i kroppen,
min själ försvann, en klump i halsen kom och tårarna desamma. En stor bit av mitt liv var borta.
visste vad det innebar. Ingen fotboll ingen show ingenting.

Hur ska en soldat kunna kriga utan en fotboll ?

När allt var klart, lämna jag runmet med mina krycker, jag gick med huvvet nere och ut
genom alla dörrar som vi tagit när vi kommit dit. Jag satte mej i bilen och mina känslor gick ut över min syster. Hon fråga hur de gick o vad som hade hänt. Jag skrek på henne att hålla käften o satte mej i bilen.
Hon hade väntat i bilen i ca 2 timmar men ändå så lät jag mina känslor gå ut över henne.
Hon som jämt ställer upp i vårt o torrt. När jag kom hem o låg i sängen föll jag fler tårar.. vart skulle mitt liv ta vägen, hur skulle jag klara det här?


Det kändes tungt, riktigt tungt.