17 mars

Gurkan vilken king

17 mars

Många lag börjar med tränigngsmatcherna och suget blir bara större o större, men håller mig lugn. Om allt går som de ska så är det 5 månader kvar tills fotbollsskorna e på och jag rör en boll. För många känns 5 månader som en evighet men har man kul på vägen så går tiden snabbare än man tror.

Fan fick höra att en 93a Lasse Salmenranta också fick nått med korsbandet, hoppas att det inte är lika allvarligt brushan! <3

Träningen är ju igång, men det är inte så nicce att bara träna 2 gånger i veckan. Förhoppningsvis får jag öka på rehabiliterings träningen nästa vecka.

Får börja övningsköra nu efter alla operationer, aso ärlit fan..  Bil+Pinchi=Funkar inte ihop och kommer aldrig göra det! Därimot fick Pontus Gustavsson aka PG körkort häromdan, litet Grattis till han då (;

Ajaaa ska se Gööööörkan snart för han e så tööööng och imorgon äre CL lottning kl 12 i Biblan på Degeer aka Förenta Nationerna skolan!

// Mig

Reabilitering steg 3 - Mars 7

Yoooo

Träning på medecin Center 2 ggr i veckan. Startar upp lite soft med några lätta övningar.
Släppt krykorna också så de nicce! (;


Försnack med H. Ström

Tjulufuckinluu!

Träffish min sjukgymnast Håkan Ström idag vid 11. Han kolla knät och mätte rörelsen o sånt och det ser bra ut.
Han sa att jag måste ha högläge för att resten av svullnaden aka vätskan aka blodet i knät ska försvinna. På Torsdag ska jag träffa han igen.


Reabilitering steg 2 - feb 24

Idag va jag i Vrinnevisjukhuset för att träffa deras sjukgymnast Sussana Kvistell. Hon tog bort ett par plåster och bandaget som va lindat runt hela benet. Jag fick också 6 nya övningar som jag ska göra 2 gånger/dag. Mitt knä är lite svullet och det gör ont lite då och då. Men trodde verkligen det skulle göra mycket mycket ondare efter operationen, så jag har haft tur när de gäller det. D är skönt allt går som de ska ialla fall!

Peace

Reabilitering steg 1 - feb 20

Trodde jag skulle få någon slags kick med mofrinet men hände inte så mycket haha :D Ligger i sängen nu kl e mkt men ska lira lite fifa. Idag va de slut med vilan, idag börja jag sakta men säkert med mina två enkla övningar som jag fått av sjukgymnasten. Den första övningen går ut på att få igång blodcirkulationen i hörga vaden. Man sitter på rumpan med utstäckta ben och sträcker foten mot en själv. Sen går man tbx till utgångspositionen så tårna/foten pekar frammåt osv. Den andra övningen är för att få igång rörelsen. Då sitter man ner, tar en handduk under foten så drar man foten sakta mot rumpan. Just nu är mitt högra ben hur stelt som helst så kommer inte någonstans med foten, men de kommer ;)

pz!


Puuum!

Äntligen! Operationen e avklarad och nu är de bara 6 månader kvar tills jag får röra bollen :D Ligger med benet lindat och ett isbandage runt knät. De två isblocken som ligger i bandaget måste bytas varje timme typ. Fick med mig engångs sprutor som jag måste ta en gång varje kväll i 10 dagar. Och sist men inte minst... fick jag med mig lite knarkish, morfinish hahah (; Lever livet och här är Nya modet btw yiiaaa!

4 månader, 1 dag

Operations dax, peace alla! :D


4 månader

Shit snart är de dax!

17 februari är de dax för andra och sista operationen, känns hur skönt som helst. På Torsdag den 17 Februari 2011 är det exakt 4 månader och 1 dag sen mitt korsband gick av. I början kändes det fucktup men nu, nu vet jag att jag kommer klara det här. Jag har inte skrivit på länge, för jag har inte suttit hemma o deppat. Eftersom mina muskler på höger ben har blivit mycket mycket smalare än mitt vänstra. Så har jag kört hård rehablitering, det kallas förberedande träning inför den sista operationen. Jag har gjort mycket sen jag släppte kryckorna, tiden har verkligen gått snabbt och jag har gjort massor! Men varje dag under dessa månader har jag dagdrömmt om att jag spelat fotboll ute på planen. Jag vet vad som väntar efter operationen och jag vet att jag kommer klara det.  Varje dag som går är en dag mindre tills de dax för min show hahah ;)

1 månad, 1 vecka & 2 dagar... 25 Nov

Första Operationen
För 10 dagar sen fick jag reda på att jag skulle operera mig idag, torsdag den 25 november. Jag fick 2 st a-4 papper som det stog all information på, vart det låg, vad man skulle ha med sig, vilka tider man skulle äta och inte äta, hur man skulle få bort alla bakterier från håret och kroppen med mera. Det stog så mycket att jag hade glömmt det viktigaste. Igår kväll runt 19.00 (onsdag) ringde min mamma mig för att kolla om jag hade koll på allt. Hon fatta direkt att jag inte hade de, så de blev en liten utskällning. Jag hann ialla fall köpa bakteriedödande medel innan apoteket stängde, i hageby centrum. Så innan jag la mig dusha jag håret och kroppen två gånger.

Väckarklockan ringde kl 07.15 torsdag morgon, jag gick upp och direkt in i dushen. Tvätta håret och kroppen med descoutan elr va de heter exakt som de stog på bruksanvisningen. 07.45 gick jag mot bussen/spårvagnen på tom mage eftersom man inte fick äta något efter kl 00.00 på natten. Hoppa av 2an i söder där jag träffa min mamma, vi klev på 117 bussen som tog oss till Vrinnevisjukhuset.

Väl inne i sjukhuset gick vi till "informationen". Tanten berättade vart vi skulle gå för att anmäla mig. Efter det tog vi hissen upp till plan 2 och in i väntsalen där de satt en äldre man och en äldre dam. Jag satte mig medans mamma vänta på att någon skulle komma till den andra anmälningen. När jag satt där så såg jag en person med roligaste kläderna hahahha!! Inombords dog jag av garv aso! Vid 09.00 kom det en undersköterska. Hon bad mig o mamma följa med in till ett rum, undersköterskan börja ge mig gröna kläder o strumper. Jag bha

"Oh Shiit".

O när jag hade fått allt.... eller de jag trodde va allt kom hon med ett per vita kalsonger. Aso knaas, jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta! Började byta om till sjukhuskläderna sen la jag mina kläder i ett skåp. Mamma fick också ett par kläder men hennes var i alla fall finare än mina. Efter att vi bytt om fick vi vänta i ett ganska soft väntrum. Med sköna fötöljer och en bandspelare som JAG hade kontrollen över. Så jag pumpa musiken medans jag läste en bok som hetter nått med "Baladen om Maja & Roy" , den låg på 20 sidor som böcker ska ligga på!

En halvtimma gick och vi blev eskorterade till "The operationssalen". Helt insane, hade bara sett sånt shit på tv.
Stora slangar med olika färger, lampor och feta apparater. Röntgen apparaten som dom använde på mig för ca 1 månad sen var som en myra jämnfört med dom hära hiteck sakerna! Jag låg på bädden med min mamma sittandes brevid. Dom la en grej runt armen som pressades i 10-15 sekunder för att mäta blodtrycket eller nått.
Sen av med den och in med en nål i min vänstra arm. Nålen hade en grej på som dom stoppa in en slang i. Nu var de dax att söva mig. Jag kände ingenting, jag skojade med mamma genom och stänga ögonen, och sa typ " mamma jag håller på somna, yaaa". Men jag var inte ens trött, sen sa jag till mamma "te amo", allt de gjorde jag medvetet men efter det minns jag ingenting, nada!

Efteroperationen la dom mig en en sal där man ska "väckas". Då minns jag väldigt lite. Jag började vakna upp men börja också att skaka, mina, mina läppar darrade och jag börja bli riktigt våldsam. Mina ögon var stängda min hjärna gick på 20% men min kropp gick i 100%. Jag fick några lavetter av någon som sa "vakna, vakna" sen hörde jag att nån skrek "vi måste söva honom!", så jag sov till typ 16.00. Jag vakna 3 gånger efter det och fråga vart mamma var men jag var för trött för att hålla mig vaken, så somna jag igen..av mig själv såklart. Den tredje gången gången kom min mamma precis.
Hon hade väntat på mig i 6-7 timmar. Jag sa direkt att jag inte minns något. Hon fråga mig:

"vet du inte vad det sista du sa var?"

Jag bha:
"nae"

Hon log och sa:
" Det sista du sa va...Aurora "

Jag va fortfarande lite lullig men kunde inte tro det förrens ettag, jag var rädd att jag hade sagt nått annat! Men man kan inte lura sitt undermedvetande. När jag hade piggnat till lite började jag må illa, riktigt illa. Jag kännde mig yr och började spy. Finns inget äckligare än o spy! Dom ville att jag skulle tömma blåsan också.  Men när jag gick på toa så kom de inget. Mamma gick o hämta en rullstol eftersom min balans var lika keff som bambi på hal is. Mamma hjälpte mig att byta om sedan tog vi taxi hem. Mina ögon var stängda men min hörsel var på. Ut från taxin och upp för traopporna, där var jag nära på ramla några gånger. Gick o la mig direkt!

Mamma sa att Aurora och Franco var på väg. Mina ögon var stängda fast öronen på, så jag hörde när dom kom. Fortfarande lullig men verkligen fett glad att Mi Corazon Aurora Contreras och Mi Hermanito Franko Moreno kom för att hälsa på. Efter ettag piggna kag äntligen till, då kunde jag delta i konversationen bättre o släppa mina keffa skämt. De konstigt hur vissa människor kan få en att må så bra. Ni som e min familj, ni ve vilka ni är blodsband eller inte! Ni är dom som e ljuset i mörkret, solen efter stormen, det gröna gräset efter vintern.

"Man kan ha 100-tals vänner i livet, men det är dom som finns där vid din sida oavsett vad...som är värda att älska"

1 månad

Svullnaden börjar gå ner och idag fick jag veta datumet för Titthålsoperationen.
25 November ! (:

Tiden betyder mycket


23 dagar....Höstlovet

Den här veckan har vart riktigt underbar... Det går frammåt, jag kan stödja mer o mer på högra benet.
Jag har provat att gå med en krycka också, och de funkar bra!
Jag kan fortfarande inte ha benet rakt som det vänstra, utan måste ha det lite böjt. Jag jobbar på rörelsen men erkänner att jag har slarvat lite.  Jag erkänner också att det inte är lika lätt o roligt som att va ute på plan med sin boll. Jag är inte lika hungrig som jag annars är.

Den här veckan har haft många riktigt bra stunder, stunder som kanske har gjort att jag glömmt övningarna, eller tagit dom i 2a hand.
Det har vart lov och jag har inte fått dom här 8 timmars sömn som jag annars försöker få.
Det har inte blivit den nyttigaste maten. Och det har heller inte blivit den 110 procentiga rehabiliteringsträningen.
Jag hoppas att jag kan lämna den här veckan bakom mej och verkligen börja på riktigt NU!
När det gäller rehabiliteringen förstås. De andra vill jag fortfarande minnas.

Jag var hos knäspeciallisten i onsdags, men han sa inget speciellt. Han tror ju också att det är korsbandet.
Han vill göra titthålsoperation också, men han kunde inte säga något datum, men att dom kommer skynda sej.
Så just nu är det bara att forsätta med övningarna och styrketräningen.

Det har gått 23 dagar, 23 rätt så snabba dagar. Än har jag inte kunnat gå till någon fotbollsplan.
Även om jag vill de, men de svårt att se andra spela. Men det måste jag komma över snart.

Inom fotbollen kommer det komma massor av oväntade saker, saker som man inte är beredd på, saker som får en att må dåligt, saker som får en att bli ledsen, saker som lämnar djupa spår eller skär upp gammla sår.
Det händer inte bara inom fotbollen utan också i det verkliga livet.
Det är små prov, som vi människor ställs emot och måste klara av.
Vi måste vara starka och tro på oss själva och inte vika ner oss.
Ju mer saker, ju mer utmaningar man klarar av här i livet, desto starkare blir man.
Det är inte enkelt, ingenting här i livet är enkelt. Men man måste göra det bästa av situationen och aldrig vika ner sig, aldrig. Man måste kämpa, vi måste klättra upp från hålet vi har ramlat i, vi måste klättra upp till bergets topp, och när vi väl är uppe på bergets topp kan vi se ner på våra problem, se ner på allt de dåliga som hänt o allt skit, sen kan man spotta ner på alla problemen och säga:

Nu kan jag klara av vad som helst!

Det ska iallafall jag göra, när jag har klarat detta prov.
För det här provet kommer jag att klara av.  Varför....?   Jo, för jag ska kämpa och jag tror på mej själv...
för jag heter:

 Danny Ignacio Pincheira Castillo men kallas för Pinchi

I BELIVE!

9 dagar efter den 16 okt...

Idag kändes de som första steget på månen. Jag kunde ta ett steg utan kryckorna.
Detta är ett litet steg för Pinchi, men ett jättekliv för rehabiliteringen... hahaha nae skojar bara!
Men blev ganska glad för de och att de går framåt, baby steg o tålamod!

Sakta men säkert!

5 dagar efter den 16 oktober...

Idag vakna jag upp på ett ganska bra humör. Det va riktigt länge sen man vakna upp o veta att man har mamma ett rum brevid. Jag tog upp mina kryckor för att gå på toa men så fort jag satte mej upp på sängen så kom mami in o sa

 "Jag hörde dej allt".

Jag börja små garva lite. Mami frågade vad jag ville ha och började fixa frukost till mej direkt. Känner mej rätt så bortskämt ibland när man får allt serverat. Men jag kommer ge tillbaka allt som jag fått från min familj. Fast nu när jag tänker efter så kommer jag aldrig ens kunna komma i närheten av de som min familj har gett mej. Inte bara grejer utan stunder, roliga stunder o stunder av kärlek. Stunder o minnen vi delat som aldrig går i repris. Det är just det som gör dessa stunder speciella, att dom inte kommer tbx på just det sättet.

Drog till stan för att ta en fika med två bröder och en kurator. Har fått fett mycket problem i skolan.
Inget jag e glad över men måste kämpa där också. Tog en fet bakelse eftersom skulan betala lixom hahah!

När jag gick igenom stan med mina kryckor söligare än en snigel, fick jag syn på en tjej. Jag fick en så konstig kännsla i magen. Som någon slog till mej i magen, eller som att nån bara garva åt mej. Just den där tjejen som kom ut från affären hade jag små skrattat åt tidigare.När hon fick gå på krycker och hade svårt att gå med ena foten. Idag gick hon på moln, hon gick ut helt normalt och där kom jag med kryckorna som jag vet inte vad. Jag fick sån ångest, som att jag börja skratta åt mej själv. Det enda som kom upp var

 "skrattar bäst som skrattar sist", pinchi.

Ångrar det där aso, man ska aldrig snacca skit eller skratta åt andra.
På en månad, på en vecka, på en dag, på en timme eller på en enda sekund kan ens liv förändras. Vill be om förlåtelse igen till henne.. "/

Efter fikan fick jag skjuts av Katty till rehabkliniken där Tobbe vänta, Smedys sjukgymnast. Vi snacka och han gav mej några enkla
övningarn för rörelsen som jag skulle börja me. För en frisk människa utan några skador är det inte ens övningar. Men för mej va de riktigt jobbigt! Jag körde övningarna direkt när jag kom hem. Det var som sagt jobbigt men jag fortsatte o fortsatte. Tillslut kunde jag sträcka ut benet och böja benet lite mer. Så man kan säga att min rehab började Idag. Jag fick också tips på hur man ska gå med kryckor. Jag trodde det bara var att hoppa o se glad ut men nejnej. Man skulle ta lika långa steg med båda fötterna och längden på kryckorna satt heller inte så bra hahah shiet knaaas! Jag ska börja gå med högra benet men får absolut inte anstränga de. Det är mitt högra knä som har fuckats så jag skulle låtsas att de var knäcke bröd jag gick på, som inte
fick knäckas. Han sa också att efter en operation så tar det 6 månader tills man blir hel igen.
Och tills man får en operations tid kan det ta mellan 2 till 6 måndader. Han trodde på 3 månader. Så sammanlagt blir de ca 9 månader.

"Ju mer rehab du kör innan operationen desto snabbare blir du frisk efter operationen"

Om 2 veckor ska jag träffa en knäspeciallist som kommer att säga om jag ska operera eller inte.
Tror det skulle ta ca lika lång tid om man inte skulle opereras. Det var alltså det jag gjorde hos Tobbe idag, ska träffa honom igen om ca 1,5 veckor.

Jag snacka med mi hermanito franco idag på msn, han sa att jag skulle be till gud. Jag sa till han att jag inte kan be till gud längre, att jag inte har bett till gud på länge. Franco sa att han bad till gud varje kväll och att han skulle be för mej

"Jag tror på gud, men det känns som att han har svikit mej under min uppväxt"

Då sa franco att de aldrig e försent för nått och att gud alltid förlåter. Jag hoppas sa jag. Jag hoppas gud kommer lyssna på mig och på mina böner varje kväll. Hoppas han hjälper mej genom denna tid, så som min familj och vänner har gjort än så länge,hoppas.

Tro, hopp & kärlek

Då det hände, då beskedet kom

Försöker o inte tänka på de så mycket men det är inte så lätt att inte tänka på de.
Minns hur jag skrek av smärta och svor på spanska.
Då dommaren sa att han kunde ge mej ett gult kort för de jag sa på spanska.
Mannen jag ville döda han just då, vem fan bryr sej om vad jag slängde ut mej när smärtan var som värst.
Tror inte nån annan dommare skulle bry sej om de, ialla fall.
När jag ställde mej upp ville jag bara fortsätta spela, jag gick ut utanför sidlinjen och började jogga,
jogga för att få bort känningen i knät efter att den där feta smärtan hade lagt sig lite.
kom mamma o snacca me mej o fråga om hon skulle massera,
hon säger alltid så när jag får någon smäll eller skada haha så sköön! När jag fortsatte jogga lätt så kollade
jag lite då o då på Valeria o Aurora som satt på läktarbänken.
Dom hade kommit förr att se mej o mi hermanito Franco spela.
Mej fick dom se i ca 15 min totalt, bättre, spelade skit den matchen (när jag va på plan ). Sen så jogga jag till avbytarbänken för att lägga lite
liniment och tryck. Men det blev värre o värre ju kallare knät blev innuti. Efter ca 20 min kunnde jag inte gå.

Matchen var slut . När ale bar mig på ryggen till bilen gick vi förbi
tränarna. Min mamma o patrik blev ganska chockade att ingen fråga hur jag mådde eller vart jag hade ont. Själv vart jag inte chockad. Brydde mej inte så mycket, var bara irriterad på att jag inte kunde gå och att vi hade vunnit striden men förlorat hela fucking kriget, 4-3 vann vi med.
Men kom på en 3dje plats av 4. Ingen Juniorallsvenskan för mej eller våra 93er, fett fiasko aso!
Tkr synd om min bror franco som behövde den där serien o inte någon kass serie som juniorelite eller va dom heter, till nästa år.

Det var i söndags natt som jag drog till akuten
med katty ale o aurora för att kolla upp mitt knä och vad som egentligen va fel.
Min syster följde med mej in till receptionen för att berätta vad som hänt.
Han som tog imot oss va riktigt trevlig och rolig, Björn hette han. Jag o Aurora satte oss i vänrummet medans katty gick ut till sin pojkvän Alex Gonzales som har fobi för sjukhus eller nått hahah.

Dom ropa upp mitt namn ganska snabbt, jag o aurora följde efter sjuksköterskan in till ett rum.
Vi fick vänta en liten stund o så skulle vi byta rum till ett annat, vet inte varför.
Där inne fick vi vänta ettag, sjuksköterskansa också att jag inte fick äta nått. Sheeeet jag som hade
sett framemot att dricka läsken och äta kakorna som min syster hade packat ner för en låååång natt på akuten men nejnej. Hur som helst kom en annan sjuksköterska in.
Hon börja fifla med mitt knä, så fort hon rörde vid de så fick jag feett ont,
men hon var tvungen att känna på de o allt.

Hon skicka in mej till röntgen rummet och en stor fucking maskin börja ta massa bilder,
fatta inte hur dom kunde skapa såna grejer aso.
Efter de så gick vi till väntrummet för att vänta på att bilderna skulle komma,
de där e hitek brushan! De tog ganska lång tid, men tillslut kom en undersköterska o sa att vi skulle in till ett rum. Hon började fixa me massa grejer o bad mej ta av byxorna. SHieeeet! Jag la mej me en handuk o tshirt
sen börja hon förbereda massa grejer. Hon berätta att dom skulle tömma mitt knät på nått. Fatta inte vad, jag fråga henne om det skulle göra ont. Hon kolla på mej o sa med ett litet leende

"jag vill inte ljuga o säga att de inte gör ont".

Jag låg där som ett frågetecken tills jag tillslut fatta att
det skulle göra feeeet ont. Varför kunde hon inte bara säga säga

"Ja, de kommer göra ont".

Men nej hon ska börja med massa gåtor. Sen kom 2 läkare in för att börja tömmningen.
Jag var rädd och ja det vart inte bättre av att jag av ren nyfikenhet ville se vad dom höll i handen.
Jag ångra mej fett att jag kolla, för den där trubiga o långa nålen var inte o leka me.
Jag låg där helt spänd o ville bara att de skulle va klart snabbt.
Men när nålen gick igenom mitt skin och in ännu längre in igenom massa grejer så pallade jag inte.
Det gjorde så fucking ont, jag la handen på mitt ansikte för att hålla inne tårarna.
Aurora tog tag i min hand och jag tröck hennes hand som fan.
När nålen var inne i knät så fyllde dom sprutan med blod o ännu mer blod.
Sen tömmde dom sprutan och in me nålen igen. Shiet igen samma smärta. Efter det var klart vart jag glad och kände en lättnad men det var då jag fick reda på de.


Korsbandet.... det jag hade fruktat mest av allt var just det. När dom sa de kände jag en tomhet i kroppen,
min själ försvann, en klump i halsen kom och tårarna desamma. En stor bit av mitt liv var borta.
visste vad det innebar. Ingen fotboll ingen show ingenting.

Hur ska en soldat kunna kriga utan en fotboll ?

När allt var klart, lämna jag runmet med mina krycker, jag gick med huvvet nere och ut
genom alla dörrar som vi tagit när vi kommit dit. Jag satte mej i bilen och mina känslor gick ut över min syster. Hon fråga hur de gick o vad som hade hänt. Jag skrek på henne att hålla käften o satte mej i bilen.
Hon hade väntat i bilen i ca 2 timmar men ändå så lät jag mina känslor gå ut över henne.
Hon som jämt ställer upp i vårt o torrt. När jag kom hem o låg i sängen föll jag fler tårar.. vart skulle mitt liv ta vägen, hur skulle jag klara det här?


Det kändes tungt, riktigt tungt.

No pain No game

16 oktober 2010


"Det kändes tungt"


"I know that it is faith that decides whether something will happen or not"


RSS 2.0